Rainbows läkarstudier

Idag har jag haft en tuff VFU-dag och jag tänkte att det kan vara bra att skriva om det. Kanske kan jag i framtiden komma tillbaka till den här dagen och inse att jag bara är människa.

Idag hade jag bråttom till VFUn eftersom jag cyklat hemifrån lite senare än tänkt. Men jag kom fram i tid och allt löste sig. Jag skulle få vara på avdelning idag vilket jag såg fram emot, tycker om att man har flera patienter man följer.

Min första uppgift för dagen blev att ringa en konsult. Jag läste på lite snabbt om patienten och tänkte att jag var tvungen att göra samtalet så snabbt som det bara gick. Jag ringer och förklarar, bara det att jag helt missuppfattat vad läkaren ville ha svar på och trots att jag noterat det jag borde fråga om i läkemedelslistan så är det som om hjärnan är så inne på det läkaren sagt (eller det jag tror läkaren sagt) så jag fortsätter på fel spår. Konsulten blir lite förvirrad och frågar vad frågan är och jag rättar till det eftersom läkaren sitter bredvid och hör och då rättar mig. Jag skäms så innerligt och börjar genast sparka på mig själv för att jag inte tog mig tiden att läsa på ordentligt.

Dagens andra klanteri är att jag ska skriva ut en patient och jag, som absolut hatar att diktera med andra i rummet (som alla andra) sitter där och väntar och väntar tills rummet är tomt. Big mistake för det kostade tid och jag missade lunchen. Var också 4 månader sen sist jag skrev en epikris så hade ju glömt bort allt och behövde fräscha upp minnet.

Helt plötsligt inser jag att jag behöver diktera, fylla i en utskrivningsblankett och ta en artärblodgas som jag sagt att jag vill ta på 30 minuter. För inom 30 minuter ska jag möta upp läkaren igen på mottagningen. Jag skyndar på och går in till patienten. På första försöket får jag upp lite blod men jag tycker det går lite långsamt och tänker att jag gjort fel. Drar ut och sticker om på nytt men det kommer ingenting. Inombords vill jag lägga mig ner och gå under jorden, hunger gör att energin inte finns. Jag springer iväg till mottagningen, besviken på mig själv. Nu i efterhand så tror jag att det jag gjorde fel var att inte vinkla nålen tillräckligt. Vid första så kom ju blod, men då tror jag dels vinkeln var lite för stor men också att jag dragit ut kolven på sprutan lite för mycket. På mitt andra stock drog jag aldrig ut kolven för förstod inte hur sprutan jag använde funkade och vad man skulle göra så testade både och, här kom inget blod och tror det mest beror på att vinkeln var alldeles för stor. För jag är stensäker på att jag stack där jag kände puls, men vinkeln var inte så bra. Var inget jag ens tänkte på då men det slog mig nu när jag reflekterade över alla stegen. Det ska bli riktigt skönt med revansch någon dag framöver.

På mottagningen utför jag lite status och det går bra. Vid en status som man inte gör så ofta så är jag lite mesig för att jag tänker att patienten tycker det är jobbigt. I efterhand ångrar jag att jag inte tog mig tid för att lära mig men också ge patienten en till undersökning. 

Tillbaka på avdelningen tar läkaren artärblodgasen och jag vill dunka huvudet i väggen för att jag vet om att jag borde ha fixat det själv.

Sen får jag reda på att patienten som jag skulle skriva ut redan skrivits ut och allt mitt arbete var "förgäves". Hungrig och ledsen känner jag mig väldigt nedslagen samtidigt som jag vet att det här är ett beteende jag haft sen jag var barn.

När något går fel så är jag så otroligt hård mot mig själv vilket gör att något annat går fel och så något annat efter det och helt plötsligt har hela dagen känts bedrövlig för att jag klankat ner på mig själv. Idag var det svårt att inte göra det då jag också var så fruktansvärt hungrig.

Jag är ringrostig sen förra terminen känner jag vad gäller arbete på sjukhus. Min sista månad i maj var på vårdcentral och jag hade glömt en del kände jag.

Vet inte varför jag var så besviken på mig själv - shit happens liksom. Man gör bort sig ibland och vissa dagar är sämst. Känns bara så oerhört tungt idag, hade önskat att det gått bättre men känner inte att jag heller hjälpte mig själv genom att vara nedstämd och besviken på mig själv.

Idag fick jag se väldigt mycket och jag tycker ändå att jag lärt mig så otroligt mycket bara dessa tre dagar. Det har varit nyttigt och lärorikt och även om jag klantade mig idag så gjorde jag mitt bästa. 

Jag är rädd för att inte vara tillräckligt bra i framtiden. Det är egentligen så onödigt för jag är en student nu, jag kommer vara tusen gånger bättre vid examen än vad jag är just nu. Men det är så svårt när man är pessimistiskt lagd och sin hårdaste kritiker att kunna se på sig själv och tänka att man är duktig men det var bara en dålig dag idag.

Jag tror att jag hade behövt äta, det hade hjälpt mig men blev stressad av allt arbete och hann inte. 

Så kan det gå ibland…