Rainbows läkarstudier

Måste vara något slags rekord i antal inlägg skrivna på en vecka 😂 Skräll haha

 

Jag har funderat en hel del, låtit tankarna snurra runt runt runt tills huvudet exploderat. Och de återkommer till en och samma sak.

Jag har inte ett tillräckligt starkt självförtroende.

Jag gick in på både skriftliga och teoretiska, med tillräcklig kunskap (jag vet det eftersom jag seriöst pluggade ordentligt) men inget självförtroende. Tänkte redan innan att jag skulle misslyckas. 
Såg mina resultat och jag är nära godkänt på både praktiska, som jag tänkte hade gått katastrofalt eftersom jag i princip fick sympatikuspåslag och inte kunde tänka, och teoretiska. Det svider. För jag har ju det inom räckhåll.

Men inser också att jag måste gå in och tro på mig själv - vad har man annars för inställning?

Jag kan bevisligen plugga och jag kan ta till mig saker jag läst, jag har en studieteknik som funkat i 4 år. Den enda skillnaden är att jag nu pluggade till sent på natten dagen innan tentorna (big no no 😅) och att jag psykade mig själv med att jag inte skulle klara det. 

Läste lite i min pluggdagbok på HPG och insåg att jag förlorat min humor sen jag började läsa till läkare. Saknar den delen av mig själv. Och alla kommentarer av folk som läst min pluggdagbok gjorde mig varm, som alltid. Gör mig alltid så rörd och glad att se allt ni skrivit och hur mycket ni stöttat och hejat på mig. 
Jag har förlorat så många delar av mig själv sen jag började plugga igen. Miljön har tärt på mig och jag faller lätt tillbaka i pluggbubblan och låter den ta över allt. Det blir som om jag vill för mycket och det blir det som till slut ställer till det för mig i kombination med att jag inte tror på mig själv. Vilket är vansinnigt! 

Jag kämpade som en dåre för att bli antagen, just nu borde jag njuta av resan. Jag klarade det "omöjliga" - och nu sitter jag och klankar ner på mig själv?

Är slut på det.

Fick lite av ett wake-up call när jag läste pluggdagboken. Jag måste vara snäll mot mig själv och peppa mig själv, alltid finnas där för mig själv och lyfta upp mig själv. Det här är första gången jag misslyckas och det känns som ett bevis på hur dåligt jag mått när jag misslyckas med två saker som ligger tätt inpå varandra. 
Jag kommer fixa det här. Denna månad kommer jag börja plugga och jag ska samtidigt boosta självförtroendet och jobba på att heja på mig själv.

Jag har inte kommit så här långt bara för att ge upp på mig själv 😄

Det känns som om det viktigaste kommer vara att inte tänka negativt om sig själv och inte föreställa sig att man inte klarar omtentorna. Jag ska inte klanka ner på mig själv, bara tänka positivt och inte jämföra mig med någon annan.

Inte låta tankarna påverka mig. Snart är det här ett minne blott. 

Har insett att man själv ger saker makten att påverka ens mående. Jag ger tentor makten att påverka mig. Har därför börjat känna ett visst lugn nu för jag vill inte att prov har någon påverkan på hur jag mår, det känns aningen löjligt att ge något sådant inflytande över ens mående. Känner mig inte rädd utan tror genuint på att jag kan klara av det här. Jag kan så mycket redan, behöver bara hålla igång det nu under en tid. 

Har insett att det inte spelar någon roll hur ofta någon skriver omtentor - vi kommer alla gå ut med en examen en dag. Känner att jag tror på mig själv och det har fått pressen att släppa lite. Jag klarar det här. Har redan gått in i my zone, hjärnan har skjutit undan alla tankar på att detta inte kommer gå bra och kvar är viljan att lyckas. 

Det kommer bli jobbiga veckor framöver men jag har varit med om jobbigare. Och jag har lyckats med svårare saker i livet. Så varför skulle jag inte lyckas nu? 

Skam den som ger sig.