Rainbows läkarstudier

Hej! 😄

 

Var ett tag sen sist (som vanligt... haha). Mycket har hänt sen mitt förra inlägg och jag tänkte att jag skulle försöka berätta om hur klin varit.

 

Under T6 så är terminen uppdelad i olika klin-block:
- Internmedicin (t.ex njurmedicin, kardiologen, lungmedicin)

- Allmänmedicin (vårdcentralen)
- Diagnostiska specialiteter (kliniska lab)

- Röntgen

Och man har flera inlämningsuppgifter så som:

- Fältstudie

- Reflektionsgrupp

- Hembesöksuppgift
- Etikuppgift 

 

 

Man har två placeringar på intermedicin och är där i totalt 8 veckor. 4 veckor på vårdcentral och 2 veckor var på diagnostiska specialiteter och röntgen. I början och slutet av terminen har man flank-vecka där man går på föreläsningar och seminarium etc.
Vi har också en app, Ortrac, där man blir bedömd och behöver se till att uppfylla mål. Det var otroligt rörigt i början, förstod mig inte alls på appen överhuvudtaget och alla bedömningar kändes jobbiga att hålla koll på. Men nu känns det som om man behärskar appen väl, det enda jobbiga är att hela tiden se till så man uppfyllt alla mål. 

 

Rent praktiskt så har man praktik mån-tors 24 h/vecka. Varje fredag har man seminarium på plats och går från 08:00-14:00. Inför varje fredag finns filmer man ska se, de skiljer sig i antal och längd - ett exempel är förra veckan då vi hade nio filmer om hjärtat som låg på 135 minuter. 

 

Jag har tyckt att klin varit väldigt roligt och lärorikt, det är ju nu man får träffa patienterna och verkligen försöka använda sin kunskap. Man lär sin en hel del och man inser också sina brister. Jag har tyckt att det varit svårt att inte vara hård mot mig själv och har känt mig stressad. Stress är nog något alla känner; man hinner inte plugga mer än det man verkligen måste (läs se alla filmer till på fredagen och skriva ihop inlämningsupggifter) när man har VFU och det känns konstigt och är stressande. 

Har varit svårt att finna en balans mellan allt annat i livet. En sak jag kan sakna med preklin är att man började och slutade olika tider och att varje dag kunde se annorlunda ut. Nu börjar man alltid 08:00 och går fram tills 15-16. Det märks i kroppen att man är trött.

 

Hursomhelst, jag trivs på VFUn och tycker om att det är så mycket att se och lära sig. Stundtals tvivlar man på sig själv och undrar om man har det som krävs, lyckligt nog så säger alla handledare man är med att de kände exakt samma sak som man själv gör. Så man är inte ensam i sina tankar.

Jag har även lyckats med en hel del häftiga saker och blivit bra på saker som jag förr kände mig rätt dålig på. Jag har självfallet en hel lista med saker jag vill läsa på om men hinner inte och känner att jag borde plugga mer men man hinner inte. Vill ändå försöka komma på något sätt så man hinner repetera saker, vill inte spara allt till tentap så som jag alltid gör. 

 

Förutom den konstanta stressen över att inte hinna med allt jag vill göra pluggmässigt så mår jag rätt bra. Jag har insett många saker under det senaste året och jag har förstått vad som är viktigt för mig, det känns som om jag inte är så lost som jag vanligtvis brukar känna mig. Mitt liv börjar ta form och jag börjar kunna se riktningarna jag färdas mot, det har jag aldrig förr riktigt kunnat göra. Och som Lorde sjunger i Ribs, "It feels so scary getting old".

Det känns läskigt att bli äldre samtidigt som jag känner mig lugn för jag vet var jag vill, men föreställ er känslan när ni tittar i spegeln och helt plötsligt är ni inte längre 21 år gamla med "hela" livet framför er. Jag kan ibland känna mig som 21, som den unga personen jag en gång var och som inte hade någon aning om vad livet skulle bjuda på.

Jag är äldre nu och mycket av de saker jag brukade oroa mig för har jag klarat av och jag har uppfyllt mål jag satt upp för mig själv och jag är lycklig för det mesta. Det känns märkligt, för jag trodde aldrig jag skulle få känna så mycket lycka som jag fått göra de senaste månaderna. För en pessimist så känns det så sjukt att ens få känna denna lycka, men jag håller hårt i den och jag är så förväntansfull inför allt som komma skall. 
För första gången i mitt liv känner jag att kan se var jag är på väg och det skrämmer mig inte.

Allt är inte perfekt i mitt liv, det finns fortfarande så mycket jag tänker på och oroar mig över, men det känns som om allt kommer bli bra till slut.