Rainbows läkarstudier

Halloj! 😎

 

Tänker inte ens nämna att det var ett tag sen och att mycket hänt sen sist jag skrev haha.

Jag har insett att jag tycker kirurgi är riktigt roligt - men också insett att jag älskar intermedicin alldeles för mycket för att ge upp det för ett liv som kirurg.

Har även fått klarhet i farmakologiuppgiften och andra uppgifter vi har denna termin.

Farmakologiuppgiften innebar flera små uppgifter som rekommenderades göras i grupp gällande farmakologi. Man skrev i en portfolio och tror min är ca 17 sidor lång (no joke). Vi hade en hel vecka dedikerad till dessa uppgifter och än är det inte slut - vi har fått med oss VFU-uppgifter att göra under VFU:n. Dessa ska skrivas ner i portfolion och sedan har vi en dag till som vi ska ses och berätta om uppgifterna vi gjort under VFU:n, sedan tror jag att vi även har några få uppgifter till att göra innan portfolion ska skickas in. Allt detta ska göras i december.

Vad gäller etik så har vi fått en värderingsuppgift att göra som handlar om våra egna värderingar - denna är redan inlämnad och vi har haft det tillhörande seminariumet. Den andra etikuppgiften handlar om att intervjua en patient, två olika läkare och en annan vårdpersonal gällande jämlik vård. 

Vi har även under terminen fått skriva ett kontrakt inför T8 - mitt är godkänt vilket känns skönt. I december ska vi presentera kontrakten för varandra. 
Placeringarna denna termin har varit väldigt roliga och det känns ärligt talat märkligt att det inte är så många veckor kvar innan terminen är slut. Vet att det endast är oktober nu men vips så är det december. Tiden går alltid så himla fort. 

 

Den här terminen har jag förstått att min imposter syndrome och prestationsångest förstör för mig. Det har varit jobbigt att inse hur mycket och att erkänna för mig själv att det börjar bli ett problem. Jag kan inte se alla bra saker jag gör. Har fått väldigt mycket beröm från flera läkare och sjuksköterskor och det värmer så otroligt mycket samtidigt som jag inte kan ta till mig det för att jag bara ser alla fel jag gör. Jag är så hyperfokuserad på småsaker som inte betyder något. Ofta kan jag svara på frågor jag får av läkare men lika ofta så kan jag inte det. Ibland handlar det om att jag inte kan svaret och ibland handlar det om att jag får så extremt mycket prestationsångest att jag låser mig och inte kan svara trots att jag egentligen kan svaret. Det är nog det sistnämnda som mest gör mig besviken och ledsen, som gör att jag ältar situationen tills jag känner mig utmattad. Men även när jag inte kan något så blir jag så klart djupt besviken för jag känner att jag borde kunnat det.

Som alltid så minns jag mina misstag och en positiv sak var att jag för några veckor sedan inte kunde svara på ett visst symptom som läkaren sökte, kände mig lite besviken för hade tagit upp andra relevanta symptom också men inte det självklaraste. Men så för några dagar sedan så var det någon som nämnde symptomet och inte kunde komma på diagnosen - men det kunde ju jag. 

Hursomhelst så har jag insett att detta gör mig mer rädd för att hamna i liknande situationer igen, och jag hatar varje låsning. Jag kan egentligen saker, även om jag inte kan allt, men då är det som om all min kunskap är som bortblåst. Det enda jag har är sympatikuspåslag och jag kan inte få bort det. Har börjat inse att jag behöver jobba med det här för att det inte ska bli ett alltför stort problem i framtiden.

I hela mitt liv har jag levt med det här, försökt råda bot på det och få det att försvinna men jag lyckas aldrig. Tror att jag behöver acceptera att det är så här jag är men att jag kan lära mig hantera det - kanske är det nyckeln till att sluta sparka på mig själv? Att jag istället lär mig sträcka ut en hand till mig själv (I know att det inte är fysiskt möjligt haha men bildligt!) så jag kan resa mig upp igen. Jag behöver vara lika snäll mot mig själv som jag är mot andra - och det är jag verkligen inte i de stunderna.