Återkoppling T3
Sist skrev jag om hur det kändes som om jag inte skulle klara praktiska omtentan eftersom tankar om hur skriftliga omtentan gått snurrade runt i mitt huvud. Jag hade svårt att fokusera på annat men tvingade mig själv att plugga så mycket som jag
orkade (vilket ärligt talat inte var mycket).
Jag såg till att lägga mig i tid, något jag inte gjorde inför ordinarie tentor, och sov hyfsat bra.
På morgonen mådde jag illa. Mådde så illa att jag trodde jag skulle kräkas, det var nervositeten som blommade ut i full effekt. På väg till campus lyssnade jag på Til’ I collapse av Eminem; den låten gör något med mig varje gång jag lyssnar på den.
Jag andades, jag tänkte på att allt skulle gå bra, jag tänkte på hur skönt det skulle vara när provet var över.
När jag väl var på campus och väntade på att få börja med mina stationer så kändes det som om jag på riktigt skulle spy. Hjärtat bankade i bröstkorgen och jag försökte förgäves lugna ner mig själv och tänka att allt skulle lösa sig så länge jag höll mig
lugn. Jag fortsatte tala om för mig själv att jag var så stolt över mig själv, att jag skulle klara det.
Minuterna tickade ner och jag stod utanför min första dörr. Hjärtat bankade, jag andades in, ut, in, ut. Examinatorn blåste i visselpipan och med ett bankande hjärta öppnade jag min första dörr. Där satt min föreläsare i anemier och jag kände genast hur
jag slappnade av. Hjärtat slutade banka och istället hade jag kul. Jag hade the time of my life. Visselpipan lät igen och det var dags för den andra stationen. Även den gick väldigt bra och jag började känna hur det här nog skulle gå vägen.
Hela tiden hade jag kul, tvärtemot min tidigare upplevelse. Tredje stationen gick också den bra och när jag öppnade den fjärde och sista dörren och såg det histologiska preppet så visste jag att jag skulle klara det. Kände mig så stolt över
mig själv som hållit mig lugn och som kunnat ha kul trots att jag känt mig nervös och rädd innan tentan.
Kan inte beskriva känslan av revansch. Kändes så himla skönt att känna att jag verkligen gjort bra ifrån mig. Och när det var färdigt så började så klart tankarna åter gå tillbaka till den skriftliga tentan eftersom jag kände mig rätt säker på att jag
klarat den praktiska omtentan. I tre veckor gick jag runt och nojade för att jag kände att jag klantat mig. Det var många nätter då jag drömde om att jag misslyckats igen och i skolan kändes det jobbigt när folk frågade hur tentan gått eftersom jag
trodde att jag skulle misslyckas. Det var tungt dagarna efter omtentan. Ovissheten tärde otroligt mycket på mig.
*DRUMROLLS*
Idag kom resultaten för både skriftliga och praktiska tentan - OCH JAG KLARADE BÅDA!!!!!! 😁
Är så sjukt stolt över mig själv! Kände mig nääästan lika lycklig som när jag blev antagen till läkarprogrammet (sjuk jämförelse, I know, men skojar inte).
Att bli av med känslan av att ha en stor sten i magen och känna sig utmattad av tanken på att få underkänt igen, var magisk. Har gått runt och varit så nervös och nojig och känt att jag inte orkar mer, orkar inte tänka mer på tentan och lägga ner massiv med emotionell tankekraft och känna mig orolig och ängslig. Ville inte ens ha resultatet längre.
Men så idag så dök det upp och det hade gått bra och jag kände en lycka jag inte känt på riktigt, riktigt länge. Är glad.
Och tycker att jag lärt mig mycket av att få underkänt, känna mig halvt besegrad, känna mig fast besluten vid att lyckas och sedan lyckas. Att få underkänt fick mig att känna mig mänsklig, att jag också kan få underkänt och att det är okej och ingenting som definerar mig. Är så otroligt stolt över mig själv då jag började ifrågasätta mycket efter att ha fått underkänt, om jag ens hade det som krävdes för att bli en bra läkare och om jag skulle fortsätta misslyckas, och det var svårt att inte klanka ner på mig själv - så att få motbevisa de tankarna var riktigt skönt. Jag har alltid haft det som krävts, men jag har också alltid trott att när dagen då jag får underkänt kommer så kommer jag gå sönder och aldrig bli hel igen, inte kunna lyckas igen, men nu vet jag att om jag någonsin får underkänt i vad som helst så kommer jag klara mig.
Att bli av med känslan av att ha en stor sten i magen och känna sig utmattad av tanken på att få underkänt igen, var magisk. Har gått runt och varit så nervös och nojig och känt att jag inte orkar mer, orkar inte tänka mer på tentan och lägga ner massiv med emotionell tankekraft och känna mig orolig och ängslig. Ville inte ens ha resultatet längre.
Men så idag så dök det upp och det hade gått bra och jag kände en lycka jag inte känt på riktigt, riktigt länge. Är glad.
Och tycker att jag lärt mig mycket av att få underkänt, känna mig halvt besegrad, känna mig fast besluten vid att lyckas och sedan lyckas. Att få underkänt fick mig att känna mig mänsklig, att jag också kan få underkänt och att det är okej och ingenting som definerar mig. Är så otroligt stolt över mig själv då jag började ifrågasätta mycket efter att ha fått underkänt, om jag ens hade det som krävdes för att bli en bra läkare och om jag skulle fortsätta misslyckas, och det var svårt att inte klanka ner på mig själv - så att få motbevisa de tankarna var riktigt skönt. Jag har alltid haft det som krävts, men jag har också alltid trott att när dagen då jag får underkänt kommer så kommer jag gå sönder och aldrig bli hel igen, inte kunna lyckas igen, men nu vet jag att om jag någonsin får underkänt i vad som helst så kommer jag klara mig.
Har lärt mig att misslyckanden inte innebär att man inte är tillräckligt bra utan de är ett sätt för oss att bevisa för oss själva att viljan finns kvar och att vi kan mer än vad vi tror.
I slutet av mars får vi reda på vilken decentraliseringsort vi tilldelats. Väntar spänt och hoppas på att jag får mitt förstahandsval.
Idag ska jag bara njuta av att jag fått godkänt på mina tentor och vara glad över det.
Hoppas ni mår bra! 💜