Rainbows läkarstudier

84 år senare haha HEJ! 😁

 

Det var ett tag sen jag skrev. Denna termin har inte alls gått som tänkt, jag hade tänkt att jag skulle skriva en hel del här och att mitt liv i Linköping skulle kännas bättre men sanningen är att saker och ting mer eller mindre har kraschat. Jag har kraschat känns det som och det har varit tufft för mig. Jag har inte varit lika duktig på att skriva om mina känslor här som jag varit på HPG, men tänkte nu göra det för att jag känner att jag behöver skriva av mig lite och berätta om tankar och känslor jag haft.

Terminen började med GEN, jag var i sjunde himlen eftersom vi läste om onkologi och jag minns så mycket av det fortfarande. Var roligt att gå på föreläsningar och att vara tillbaka och träffa alla igen. Sedan hände en sak som var otroligt oväntad och ett slags mörker föll över mig, och många andra personer i min omgivning. I samma veva började jag återigen känna att ensamheten tog över igen, detta trots att jag har vänner jag umgås med utanför skolan. Det jag upplever är att jag har ett större behov av umgänge än andra, jag behöver ha saker att göra om kvällarna och jag behöver träffa andra människor för att inte känna mig ensam. I början av terminen blev det många ensamma kvällar och helger och jag började fundera över om man ibland inte bara fattar val som inte blir som man tänkt sig.

Jag valde Linköping, men kanske valde jag fel? Det blev inte som tänkt, jag har upplevt i 1,5 år nu att jag egentligen inte trivs så som jag önskat eller att jag inte mår särskilt bra av att känna mig ensam. Jag hade en bild av hur jag hoppades att det skulle vara innan min flytt men var inställd på att det förmodligen inte skulle bli så. När jag sedan flyttade dit och insåg att det inte skulle bli så som jag önskat så kände jag att det kanske kunde bli bra ändå även om det inte innefattade det jag tänkt. Och det blev bättre men upplever fortfarande att ensamheten är som en filt omkring mig. Jag saknar min familj och mina vänner hemma, saknar att bara kunna ses när man vill och inte känna att man är så långt ifrån varandra. Och då har jag ändå bott på andra sidan jorden vid ett tillfälle och inte känt mig ensam.
Jag tror att detta bottnar i att jag inte format sådana vänskaper jag behövt. Och det leder mig till en annan sak som jag insett; de som är lite äldre (24+) söker sig nog mest till andra universitet. Tycker inte att jag stött på många runt min ålder alls. Jag har saknat känslan av samhörighet helt enkelt. Det innebär inte att jag inte träffat fantastiskt fina människor som jag verkligen tycker om, för det har jag gjort. Men det har varit annorlunda vänskaper mot de jag har med människor i min ålder. Kanske borde jag sökt mig till universitet där äldre finns så som KI och Uppsala osv. 
Vet inte om man borde byta universitet eller vad lösningen är ärligt talat. Detta är något jag fått kämpa med ända sedan jag flyttade till Linköping. Jag gillar universitetets upplägg, ogillar decentraliseringen (haha) och tycker ändå programmet är bra - men är man äldre hade jag nästan sökt ett annat universitet för att hamna med människor i ens ålder. Saknar verkligen det. 

 

Ni som följt mig ett tag vet om att en av mina största rädslor i livet är att misslyckas. Jag har skrivit många inlägg om det på HPG och det är något jag verkligen behövt lära mig genom HP-resan - att misslyckas. Universitetstiden för mig har tidigare inneburit en bergochdalbana pga hur hård jag är mot mig själv men jag har alltid vetat att jag skulle lyckas med alla tentor och uppgifter, jag visste vad de var ute efter och hur jag skulle plugga och vad som förväntades av mig. 
På läkarprogrammet har jag fortsatt vara hård mot mig själv, om än aningen mindre, men känt mig rädd för att misslyckas. Det är som om jag känner att jag måste bevisa för mig själv något - vad vet jag faktiskt inte.
Jag har lyckats med mina tentor vilket varit skönt men detta tentap under T3 har varit något av ett helvete. Jag pluggade som en tok men kände att saker inte gick in riktigt, att det var så mycket att gå igenom och att jag inte hann ordentligt. Jag pluggade dagen innan tentan till midnatt (!), vilket är det dummaste jag gjort för på tentadagen var jag så trött och helt borta i princip. I efterhand kändes det inte alls bra och jag kände mig så rädd för att ha gjort dåligt ifrån mig. Men jag hade inte tid att deppa ihop för vi hade fyra dagar att plugga till vår praktiska tenta. 
Jag pluggade i flera timmar om dagen. Vi behövde gå igenom saker från T1, T2 (och T3) och det var som vanligt för mycket och jag hann inte igenom allt så som jag önskat. Jag pluggade till kl. 23 dagen innan tentan, återigen dumt gjort. Och sen var jag så galet nervös att hjärtat höll på att hoppa ur bröstkorgen och jag fick så klart en blackout vid den första stationen och sumpade en del poäng. 
Jag var så otroligt besviken och ledsen efter den praktiska tentan, för jag kände att det inte gått bra och jag hade piskat mig själv så hårt under detta tentap men kände att det inte riktigt givit mig något. Rädslan för att misslyckas var enorm. Jag bröt ihop. Och idag kom resultatet för den praktiska tentan.

Idag fick jag underkänt för första gången i mitt liv. 

Kan inte riktigt beskriva den känslan, det känns väldigt tungt. Det känns tyngre för att jag också är rädd för att ha fått underkänt på den teoretiska tentan - det skulle innebära att jag behöver plugga T1, T2, T3 och T4 samtidigt... Det känns som ett berg som mina ben inte kommer lyckas bestiga men försöker intala mig själv att allt kommer gå bra, jag har lyckats med allt förr så varför skulle jag inte göra det nu?
Kanske är det här året jag lär mig att det inte är så farligt att inte lyckas på första försöket och att det finns mycket att lära sig från att få underkänt. Jag hoppas innerligt att jag klarat teoretiska tentan för att jag vet att det annars kommer bli väldigt tufft att ha båda. Och på något sätt svider det att ha båda när jag verkligen pluggat. Kunde lika gärna då ha tagit det lugnt och tagit ledigt under jul och nyår och sedan failat båda...
Är så rädd för att inte ha klarat teoretiska, känns som om jag kommer ha failat den med och att hela T3 varit en flopp-termin för mig. Har verkligen tyckt att T3 varit roligt ändå men det har också varit jobbigt, speciellt med hur praktiska gått och möjligtvis även teoretiska. Och hur jag mått.

Men jag försöker att tänka att oavsett vad som än händer så kommer jag klara det. För jag klarar mig alltid.
Kan erkänna att jag är rädd för att misslyckas igen, är min nya rädsla haha. Men ska inte tänka på det nu, bara plugga och göra mitt bästa. Jag glömmer ibland bort min resa, hur jag kämpat för det här och hur jag gång på gång inte blev antagen. Och sen blev jag det. Hur jag aldrig gav upp. Det är samma sak nu. Jag ska klara det här och jag ska inte låta det påverka mig och hur jag ser på mig själv. Jag är rädd men jag ska kämpa på och jag ska göra allt jag kan för att det ska bli bra.

 

Förhoppningsvis så skriver jag oftare här under T4. Känns så galet att snart börja läsa termin 4... 2023 är sista preklin-året - HUR SJUKT ÄR INTE DET?!
Snart är det klin och snart vet jag var jag kommer decentraliseras. Mycket på en och samma gång.

 

Önskar er alla en god fortsättning på året och jag hoppas att ni inte är hårda mot er själva 💜