Rainbows läkarstudier

Hej igen! 😊

 

Mycket har hänt sen sist jag skrev så jag tänkte att jag skulle försöka sammanfatta allt.

Vi har nu haft alla våra dissektioner - det har varit tunga veckor där vi gått till så sent som 20:30 ibland. På LiU är enda tillfället man själv dissekerar under T2, sen gör man ingenting sånt utan får gå på visningar av dissektioner som amanuenserna gjort. Amanuens innebär en äldrekursare som undervisar i anatomi för oss som går terminerna under. 

Jag tyckte det kändes supermärkligt att dissekera, det liknar ingenting man tidigare gjort och det känns fel att öppna upp någon. Det går liksom emot sunt förnuft. 

Det var som allra jobbigast i början men sen så blir man mer fokuserad på att ta fram vissa strukturer och muskler att man inte tänker på hur absurt det egentligen är. Vi fick sen visa upp allt vi tagit fram för våra kursare och då stod man och pratade i timmar om det som kunde ses och kunde till slut så mycket mer än man kunde när man började dissektionen. 

Det var en märklig upplevelse men en som jag är så otroligt tacksam för eftersom jag lärde mig så himla mycket av att få se hur allting ser ut inuti kroppen. Man känner en stor tacksamhet till de som gjort detta möjligt, för att vi ska få lära oss mer än vad böckerna ger.

 

Jag har även hunnit ha mitt andra patientsamtal. Det gick inte lika bra som mitt första samtal och jag kände mig väldigt besviken på mig själv, vilket var synd eftersom jag verkligen såg fram emot det. Jag kände redan innan att det inte riktigt var min dag och jag fattade tämligen märkliga beslut om vilka frågor jag ställde. Allting kändes som en soppa i mitt huvud och jag kände inte riktigt att jag var så som jag vet att jag kan vara - jag presterade helt enkelt inte. Alla kan ha dåliga dagar, och den dagen var min dåliga dag.
Jag började halvt älta mina misstag och kände mig ledsen över hur jag inte riktigt fick fram det jag ville. Samtidigt så vet jag att jag lär mig bäst när jag begår misstag, för det sätter sig i mitt huvud och jag lär mig att inte göra samma sak igen men jag är även duktig på att älta och vara självkritisk. Det kändes inte som om jag var lika hård mot mig själv som jag hade kunnat vara för bara några år sen, då hade något sådant fått mig att falla i ett svart hål av ältande. Nu kunde jag säga till mig själv att det inte var så bra som jag vet att jag kan men att jag också ska lära mig av det här och inte göra det jag brukar göra, vilket är att bli sur och tänka det värsta om mig själv.

Så det var lite jobbigt men jag är fast besluten vid att aldrig gå tillbaka till att vara så hård mot mig själv som jag brukade vara, och att se varje misstag som ett tillfälle att lära sig för att bli bättre. Så det tar jag verkligen med mig från den händelsen.

 

Just nu har vi inte lika mycket i skolan men vi har föreläsningar och fall som tar sin tid att gå igenom, och jag försöker klämma in repetition inför tentap. Så jag har börjat med tema CREN och vår allra första föreläsning som vi hade i slutet av januari. Minns inte särskilt mycket 😅

Det känns som om plugget kommer döda en för att det är så galet mycket att kunna men jag försöker tänka att det löser sig och det ändå ska bli lite kul att gå igenom allting och få alla pusselbitarna på plats. 
Den här terminen har gått otroligt fort och det känns galet att snart ha läst ett år. 

Något ännu mer galet är att det snart gått ett år sen jag skrev HP!
Tänker på er som ska skriva på lördag och håller alla tummar och tår att det går hela vägen. Man glömmer aldrig HP-resan även om det ibland kan kännas som år sen man skrev det.

 

Jag hoppas att ni mår bra och att livet flyter på 😊